RIP LISEMUNK

May you rest in peace. We’ll always carry your memory in our hearts.
But even in times as dark as these I promise you;

I AM THE ANSWER
I AM THE TRUTH
I AM THE CURE

I AM TESSIE PINKMAN

  BITCH!

NY LUGG, NY BLOGG & NYA MÖJLIGHETER.

Har med en hel del slit de senaste dagarna funnit livsglädjen igen. Eller vadå ”igen” förresten. Kan inte minnas når jag kände såhär sist, om jag ens har känt detta förr. Jag både vill och orkar göra saker. Jag har tusen bollar i luften och lyckas på nåt magiskt sätt få allt att gå ihop, någorlunda. Jag känner efter vad jag känner, vad jag vill och vad jag mår bra av, och gör det. Jag ser en framtid och är inte det minsta rädd för att planera in saker som jag vill göra.

Jag tror inte ni förstår hur stort det här är för mig. Eller, är det några som förstår är det väl ni, i och för sig…

Jag firar den här nya delen av mitt liv med en helt ny blogg. Det känns soft att sluta vara ”lisemunk” på det här groteeeeeskt oväntade sättet. Hoppas ni fortsätter läsa på nya adressen.

PEACE YAAAAO!!!!

BULL.

Hetsäta.
Spy.
Baka.
Laga mat.
Spy.
Dricker 2 öl.
Spy.
Ny öl.
Spy.
Räkna kalorier.
Spy.
Gråta 3 minuter på låst toa.
Öl.
Öl.
Spy.
Öl.
Somna.

SHIT ASSÅ, SHIT MANNEN, SHIIIIIT!!!

Jag har så jävla mycket att berätta för er, men jag kan verkligen inte säga nåt. Fan, de händer inte ofta att jag inte skriver nåt här. Allt hamnar fan här.

Nämen, livet är förvånansvärt chill för tillfället. Känner mig lugn, skön, avslappnad. Ovanligt som bipolär. Inte ens orolig inför den väntande svackan. Har det alldeles för najz för att oroa mig. Livet suger inte. Fattar ni!?

Livet suger INTE!!!!!

PEACE

SJÄLEN MIN ÄR SVART, JA DEN ÄR SVART Å BLÄNKER, PIANOLACKAD TILL YTAN Å DEN HAR KNAPPT NÅ’ KÄNSLOR.

Tänkte va duktig idag, men fuck det asså. Eller, jag har inte diskat och städat som jag tänkte, men har gjort lite saker jag mår bra av. Långdusch, hiphop på hög volym, målat  naglarna, rödvinsfilosoferat utan rödvin, klappat katt oavbrutet i en timme, mer hiphop och så vidare. Bra eftermiddag/kväll.

ATT LÄNGTA.

Det är dagar som idag, när vaknar upp på världens bästa humör, som jag saknar Växjö mest. Jag har sån lust att hitta på nåt, men alla mina vänner är mellan 130-200 mil bort. Jag vill inte göra nåt fancy alls. Saknar bara att kunna ringa nån och dra ut och ta en cig…

Vill inte gnälla. Jag tycker om mitt liv som det ser ut. Jag bara önskar mitt liv var närmre (rent geografiskt) mina vänners liv.

PUNKT.

Du var min största kärlek, min bästa vän
du blev den första, riktiga förälskelsen
sen jag va’ tio har vi hängt ihop
jag va’ liten och rädd, du va’ alltid cool

Du fanns där för mig i vått och torrt
men bort, det har gått för långt för du svek mig
gång på gång, jag borde ha vaknat
och fattat och sett, men jag somnade om

Jag kan önska att jag aldrig stack
för jag drömmer om dig varje natt
men till och med i drömmen så fattar jag att det inte kan va’ vi,
att det inte finns nå’t alternativ

Alternativet skulle va’ att jag pajar mitt liv
totalt, för du och jag tillsammans skulle bli min grav
gav mig av, jag var tvungen att lämna dig
som Håkan sa: ”Jag hatar att jag älskar dig.”

Du gör sönder mig och jag måste gå nu
för det finns inte nånting kvar
du gör sönder mig och jag måste gå nu
måste gå innan jag går av
hej då, hej då, hej då

Jag drar igen, sista gången gillt
kommer sakna dig, sista droppen spilld
sista gången jag lämnar dig,
var borta sex veckor en gång men kom hem igen

Så jävla skönt att försvinna för en kväll med dig
fast jag lekte kurra gömma med mig själv
punkt slut, tack och hej
du ska ut, det var allt för mig

Jag gjorde allt för dig, du var allt för mig
så jävla svårt att förstå att det är tack och hej
fast det var mitt egna val och dra
jag kunde inte ha dig kvar

Jag kunde inte stå och titta på
du tog sönder mig sakta men säkert, det är säkert
jag gick och sålde min själ till en drog
ett hål i mitt hjärta, jag hoppas det läker

Du gör sönder mig och jag måste gå nu
för det finns inte nånting kvar
du gör sönder mig och jag måste gå nu
måste gå innan jag går av
hej då, hej då, hej då

Hade handen på flaskan, nu har jag handen på hjärtat
men ändå kan jag känna att hon fattas
saknar dig, men du är lätt och klandra
för jag ser hur du fortfarande träffar andra

Framför ögonen på mig, det smärtar
för jag kan se hur du får han att skratta
ett hål i mitt hjärta, men du kan ta henne
för det kändes som hon inte ville ha mig längre

Jag skulle aldrig i mitt liv,
stanna kvar hos en kvinna som behandlar mig som skit
men det gör ont när jag kolla på er där
fast jag vet att du kommer döda honom med

På samma sätt som du dödade oss två
men jag är sommaräng, du är ett åskmoln
så vi passade aldrig så bra,
och jag hoppas att jag kommer komma över dig snart

DEN EVIGA JÄVLA VÄNTAN.

Fick för mig igår att jag ska skriva ut mig från avdelningen idag. Diskuterade med min kontaktperson och han höll med. Men då måste man träffa läkaren. Läkare är svåra att få tag på, och när dom väl svarar här dom hundra andra patienter. Så jag ligger i sängen, lyssnar på Machine Gun Kelly och väntar. Tålamod. Jag måste skaffa lite jävla tålamod…

Aja, har som vanligt 9gag som sällskap.

FUCK DET HÄR ALLTSÅ.

Hur i hela helvete kan dom tro att det på något enda sätt skulle hjälpa mig att inte få ta emot ett enda jävla besök när jag är här? Jag är inte här på nån jävla avgiftning, så varför ska jag ha samma restriktioner som de som är det? Jag är så jävla arg, rädd och förtvivlad. Fy fan för särbehandling. Fy fan för idiotrestriktioner utan syfte. Fy fan för svensk jävla psykiatri. Ingen hjälp. Bara mediciner, inlåsning och väntan. Så jävla äcklad av det här systemet att jag vill spy.

Och till er läkare, skötare och sköterskor som vill hälsa med en handskakning:

MY HANDS ARE BUSY HOLDING MIDDLE FINGERS UP!

I WILL WAIT.

Mår bättre. Mindre panik. Mindre rädsla. Mindre förvirring. Fortfarande svårt att avgöra vad som hänt på riktigt och vad som bara är nojor/psykos, men ångesten känns inte ohanterlig längre. Zyprexa och sömn, vilken fantastisk kombination för psyket.

Ska jag hitta nåt positivt med mitt kassa mående den senaste tiden är det väl att matlusten har varit nästintill obefintlig, så känner mig inte som ett 120 kilos Zyprexamonster, som man annars lätt kan göra efter några dagar på den medicinen.

Skönt att vara på avdelningen i Pite efter en helg i Luleå. Kändes kaos för hjärnan att vara på ett ställe jag inte kände igen. Nu är jag lugnare. Miljön hjälper som fan. Personal som kan mitt namn. Vara nära Niklas. Få hjälp och inte bara uppehälle.

Det här ska nog bli bra, till sist.